rebeccalowisa!

fjortonde februari

Kommer ihåg den där alla hjärtans dag så väl. Den dagen som förstörde mig. För tre år sedan. Och det är sår som aldrig kommer att gå ur. Kommer ihåg hur vi sitter där i den där soffan, som så många gånger förut och kollade på film och helt plötsligt bara hoppar jag till. Panikångest attack. Hjärtat gjorde så ont att jag trodde att det skulle explodera. Kände inte igen min kropp. Skrek. Grät. Hyperventilerade. Kände i just det ögonblicket, det blir nog bättre om jag dör.

- det finns många anledningar till varför jag hatar alla hjärtans dag.

14 februari, 2014 10:31 | Texter

My boy

 

Grattis på 7-årsdagen favoritpojken. Finns ingen som kommer kunna ta din plats ifrån dig, du är bland de bästa.

13 februari, 2014 21:05 | Vardag

Att leva med panikångest

 15 augusti 2013; Vid 17 års ålder drabbades jag av panikångest och det är bland det värsta jag varit med om. Jag var då en helt vanlig tjej som gick andra året på gymnasiet och jag trivdes verkligen med mitt liv. Under den hösten började ångesten sakta men säkert komma fram och jag ville inte längre till skolan, jag orkade inte ta mig upp ur sängen vissa dagar, orkade inte träffa kompisar, orkade inte med familjen och brevid allt detta så växte högen med plugg. En viss period försökte jag verkligen ta mig till skolan, men halvvägs så vände jag om och gick hem till min trygga säng igen, där ingen kunde påverka mig. Det var sedan i februari efter hösten, en kall måndagskväll som jag fick ett riktigt panikångestattack. Kunde knappt andas, såg suddigt, inbillade mig saker, var helt svimfärdig, ville gråta men kunde inte. Jag kände den kvällen att det inte var värt att leva längre, panikångesten hade den kvällen tagit över mitt liv helt och hållet.

 

Men det var efter den kvällen som allt blev bättre. Efter den kvällen berättade jag för mina närmsta vänner hur jag egentligen mådde, vad jag hade varit med om och från och med då blev allt mycket lättare. För då började dem förstår att vissa dagar var riktigt jobbiga för mig, men då stöttade dem mig och det var vare dem som jag fick tillbaka min livsglädje. Trots att om man har svårt att förstår hur någon mår med panikångest om man inte själv har det, så gjorde dem sitt bästa. Jag gjorde ett val, och jag kämpade mot min panikångest. Det var en svår kamp, och jobbig. Men jag lyckades på något sätt dra mig ur den och blev lyckligare än vad jag någonsin har varit.

 

Jag lever fortfarande med panikångest och vissa dagar vill jag bara ligga kvar i sängen, gråta och skrika ut allt jag har inom mig. Ibland drar jag bara täcket över huvudet och gömmer mig, för har man panikångest vet man inte vart man ska ta vägen. Och ibland väljer jag den vägen, att ligga kvar i sängen. Men allt oftare så gör jag inte det, för jag har insett att jag har ett val, ett val till att leva mitt liv precis så som jag vill och jag vill ta vara på exakt varenda sekund av mitt liv. För vi har bara ett.

 

Mitt i allt detta har jag haft tur, för jag hittade all min egna medicin i detta kaos. Jag hittade träningen, musiken och framför allt så hittade jag världens underbaraste vänner som ställde upp i vått och torrt som gör att jag skratta mig igenom dagarna. Och utan min underbara familj skulle jag aldrig klarat av allt detta, inte utan mina fantastiska systrar och deras barn. Jag har hittat min livsglädje och är lycklig. Men jag är fortfarande mänsklig, vissa dagar är fortfarande kaos men jag överlever.

11 februari, 2014 23:37 | Texter

Tionde februari

Lördagen blev så spontan och så bra. Blev en kväll några utav mina närmsta vänner och vi drack drinkar, kollade på melodifestivalen, spelade spel, någon blev lite för full och hade det riktigt roligt. Mer sådana kvällar skulle inte vara helt fel. Avslutade sen kvällen i hans armar, så som kvällarna brukar sluta numera. Och jag trivs med det, och han gör mig så himla lycklig att det är löjligt. Hoppas ni med har haft en fin helg.

10 februari, 2014 12:53 | Vardag

+++

Man har en sådan där bra kväll med en utav sina närmsta. Då man pratar om allt och ingenting och lär känna varandra ännu mer än innan. Under kvällen stöter man på han, han som en gång krossade ens hjärta så brutalt. I det ögonblicket visar man inte en känsla, utan man fortsätter som om att det var vilken person som helst. Det är sen när man är ensam, mitt i natten som man börjar fundera. Fundera på hur det var när man va med han, man kommer ihåg smärtan man kände när allt var över. Man spelar liksom hela den tiden på snabbspolning i hjärnan. Och till sist så insåg jag, att vi var inte de där pusselbitarna som passade tillsammans. Även fast vi båda ville.

8 februari, 2014 03:25 | Texter

00:39

I didn’t change, I just found myself.

 

7 februari, 2014 00:39 | Vardag

sjätte februari

 

 

 

Dagarna gå mest i ett just nu och jag har knappt koll på vilken dag det är längre. Antaratt det bli så när det enda man gör är att hoppa på ett ben mellan sängen och soffan och inte gör allt för mycket. Igår var i alla fall en bra dag med bara bra besked och beslut, så skönt. Idag ska jag ta tag i massa saker som jag har skjutit upp i flera veckor men som jag nu verkligen har tid till atta göra. Sen ikväll kommer finaste Victoria hit. Så blir nog en bra dag idag med. Hoppas allt är bra med er!

6 februari, 2014 12:47 | Vardag