rebeccalowisa!

Ord man inte själv få ner

"Tankar från ett hjärta 

Jag saknar att höra mobilen plinga till och hoppas på att det är från honom. Jag saknar att öppna dörren och vara nervös de första sekunderna jag ser honom. Jag saknar att höra hans röst som inte alltid var bärande. Jag saknar att dra mina fingrar i hans tjocka lockiga hår. Jag saknar att känna hans armar röra vid min kropp. Jag saknar att höra honom säga mitt namn. Jag saknar att andas in hans doft. Jag saknar att somna i hans famn. Jag saknar att sakna honom. Jag saknar honom, men jag saknar inte honom. Jag saknar känslorna han gav upphov till. 

Vad händer när man har dejtat en person och sedan slutat? Skapat minnen, berättat historier, delat erfarenheter. Alla försök till att passa ihop och bygga upp någonting. Var försvinner allt det? Ut i rymden? Det är nästan som en person som dött, en själ och ett liv som försvunnit. Ett barn som blivit till men sedan dött allderles för tidigt i missfall. Allt det vackra och det fula som skapats. Bara borta, som stoft i rymden. Jag bara undrar, vad är poängen med det? Förmodligen lika liten som vår tid på jorden. 

Nu har jag bara mina minnen och mina tankar kvar. Minnen om en overklig tid, en tid som en gång var. En tid fylld med förväntan, en tid fylld med försök. Tankar om jag hade gjort annorlunda, om jag hade varit annorlunda, hade han älskat mig då? Ånger varvat med sorg, sorg varmat med ilska. Vem tror han att han är, varför var jag inte nog bra, vem tror han att han ska få som är bättre än mig? Trots att den logiska delen i min hjärna säger mig att alla människor inte passar ihop, att det inte handlar om att någon är bättre eller sämre, ändå tycker jag att han har lurat mig. Lurat mitt hjärta att tycka om honom, och sedan när han verkställt domen, gått sin väg. 

Jag hade stått med mitt hjärta utsträckt i min hand, bett honom att tycka om mig. Mitt trasiga lilla hjärta som trots alla härlekssorger, fortfarande slog. Men han ville inte ha det. För mycket smuts troligtvis, eller för grått. Jag hade tappat det som en ömtålig vas rakt ner på mitt marmorgolv. Där låg delarna av ett liv som han nu valde att lämna. Min älskade mamma och mina älskade vänner var snabba att samla ihop bitarna. Jag ville köpa ett nytt, men det fick jag inte. De insisterade på att laga det jag hade. De sa att det var så fint."

- Krönika tagen här ifrån.

16 juni 2015 20:48 | Texter |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer