rebeccalowisa!

Kategori: Texter

+++

"Du anar inte hur jävla stark du är Becca" - en mening jag både hatar och älskar.

Genom livet har jag fått lära mig så otroligt mycket och att vara stark är något jag har blivit tvungen till att bli för att många gånger orka överleva. Vilket innebär att jag har haft det tufft, för många gånger och varit med om saker som jag inte önskar någon, inte ens de personerna som jag hatar. Mitt i allt kaos har jag lärt mig vad det är som få mig att må bra, både för stunden och i längden och jag vet att det inte är att ligga hemma i soffan och gråta framför en sorgsen film och tycka synd om mig själv. För den personen är inte jag. 

Många i min närhet undrar hur jag kunde må så pass bra så fort efter att jag blivit dumpad av den killen jag trodde var min livs kärlek och som jag trodde jag skulle leva hela mitt liv tillsammans med. Men jag vill inte leva med någon som inte vill leva med mig, svårarde än så är det inte. Jag vill inte dela ett liv tillsammans med någon som har sårat mig så mycket som han har gjort och som har bevisat att den tiden vi hade tillsammans inte betyder någonting alls för honom. Jag kan erkänna att någon gång ibland hugger det till i mitt hjärta och det känns som om att hela jag ska bryta samman. Men jag vet, att detta kommer jag mig så mycket starkare i slutändan och att det inte är meningen att jag ska vara med honom.

En sådan där dag

 

Man känner att man när som helst kommer att bryta ihop. Att snart kommer den där bärgaren att rinna över och man inte klara av vad som helst. Känner att man kan bryta ihop av någonting som man vanligtvis inte gör, endast för att man har en sådan där dålig dag. En dag då man helst av allt hade velat ligga i sängen hela dagen med täcket över huvudet och bara få vara själv med sina tankar. Man längtar hem, för när man är innanför dörren, det är då man kan bryta ihop. Det är då tårarna kommer, för man har gått och hållt in det hela dagen. För där, innanför dörren vet man att ingen annan se. I de stunderna kan man känna sig riktigt jävla ensam.

23 juni, 2015 22:32 | Texter

Ord man inte själv få ner

"Tankar från ett hjärta 

Jag saknar att höra mobilen plinga till och hoppas på att det är från honom. Jag saknar att öppna dörren och vara nervös de första sekunderna jag ser honom. Jag saknar att höra hans röst som inte alltid var bärande. Jag saknar att dra mina fingrar i hans tjocka lockiga hår. Jag saknar att känna hans armar röra vid min kropp. Jag saknar att höra honom säga mitt namn. Jag saknar att andas in hans doft. Jag saknar att somna i hans famn. Jag saknar att sakna honom. Jag saknar honom, men jag saknar inte honom. Jag saknar känslorna han gav upphov till. 

Vad händer när man har dejtat en person och sedan slutat? Skapat minnen, berättat historier, delat erfarenheter. Alla försök till att passa ihop och bygga upp någonting. Var försvinner allt det? Ut i rymden? Det är nästan som en person som dött, en själ och ett liv som försvunnit. Ett barn som blivit till men sedan dött allderles för tidigt i missfall. Allt det vackra och det fula som skapats. Bara borta, som stoft i rymden. Jag bara undrar, vad är poängen med det? Förmodligen lika liten som vår tid på jorden. 

Nu har jag bara mina minnen och mina tankar kvar. Minnen om en overklig tid, en tid som en gång var. En tid fylld med förväntan, en tid fylld med försök. Tankar om jag hade gjort annorlunda, om jag hade varit annorlunda, hade han älskat mig då? Ånger varvat med sorg, sorg varmat med ilska. Vem tror han att han är, varför var jag inte nog bra, vem tror han att han ska få som är bättre än mig? Trots att den logiska delen i min hjärna säger mig att alla människor inte passar ihop, att det inte handlar om att någon är bättre eller sämre, ändå tycker jag att han har lurat mig. Lurat mitt hjärta att tycka om honom, och sedan när han verkställt domen, gått sin väg. 

Jag hade stått med mitt hjärta utsträckt i min hand, bett honom att tycka om mig. Mitt trasiga lilla hjärta som trots alla härlekssorger, fortfarande slog. Men han ville inte ha det. För mycket smuts troligtvis, eller för grått. Jag hade tappat det som en ömtålig vas rakt ner på mitt marmorgolv. Där låg delarna av ett liv som han nu valde att lämna. Min älskade mamma och mina älskade vänner var snabba att samla ihop bitarna. Jag ville köpa ett nytt, men det fick jag inte. De insisterade på att laga det jag hade. De sa att det var så fint."

- Krönika tagen här ifrån.

16 juni, 2015 20:48 | Texter

Tredje juni

Att stressa upp mig själv är något som jag alltid har varit bra på, men nu har det gått till en gräns där jag knappt orkar med det mer. Jag har hur många saker som helst att göra men jag blir så trött av all den stress så jag vet att jag måste vila och ta hand om mig själv, men det gör att jag bara bli mer stressad i slutändan. För att vara helt ärlig har hela våren varit riktigt tuff psykiskt, med allt möjligt som har hänt och som fortfarande händer. Att bli singel var troligtvis det bästa för mig, så att jag kan bygga upp mig själv riktigt igen och leva det liv som jag verkligen vill leva. För just nu har jag alla möjligheter framför mig och det är det jag älskar, att har möjlighet att göra precis vad fan jag vill utan att ha någon att ta hänsyn till. Har börjat planera lite framtidsplaner som känns så rätt för mig, så jag hoppas bara att allt gå som jag vill.

På grund av att jag är sönderstressad och måste priortera min hälsa framför allt annat nu så kommer min massageutbildning att skjutas upp lite. Jag kommer gå i skolan som vanligt, har endast två tillfällen till då jag ska ner Malmö och skolan men kommer att göra mina tentor till hösten istället. Det känns bättre så och jag känner redan att jag är lite mindre stressad.

Det viktigaste man måste göra när man känner att man är enormt stressad och att det verkligen tär på en, är att hitta lösningar i saker och ting som kan underlätta för en. Det viktigaste är att man hitta tid till att ta hand om sig själv och att man få den där egentiden som är så otroligt viktig men som många inte bryr sig om. Glöm inte bort att vi endast har ett liv och att vi ska må så bra som möjligt under det livet!

Andra juni

Ni vet när det känns som om att man ger allt till någon men inte få någonting tillbaka? Jag hatar den känslan.

Artonde maj

Man vill bota det där jävla stora svarta hålet man har inom sig och glömma att den personen som man fortfarande älskar krossade en hjärta i tusen bitar, man vill bara få bort den där jävla ångesten som man känner. Att gå ut varje fredag och lördag tillsammans med ens bästa vänner och beställa in drink efter drink, shot efter shot för att dricka sig full är egentligen alldeles för enkelt. Att ta en tequila och skåla med sina bästa vänner gör att man glömmer den där enorma smärtan för stunden och i just det ögonblicket så mår man bra. De där utekvällarna som man inte gillade innan har nu istället blivit de kvällarna som man lever för på grund av att man inte vill känns sig ensam och det gör man inte på en nattklubb mitt på dansgolvet.

Det är så enkelt att fylla varenda minut av ens liv med saker endast för att man vill inte känna. För att man vet att det är när man är i sin ensamhet som tomheten och övengivenheten kryper tätt inpå och det är då man vet att det där ångestattacken kan komma när som helst. Man fyller sina dagar med olika saker så att man vet att man kommer somna så fort man lägger huvudet på huvudkudden. För man vill inte ligga där i sängen innan sovdags och börja tänka på allt som varit och framför allt inte tänka på det där, tänk om..

Att gå vidare

För knappt två veckor sedan blev jag dumpad av en kille som jag trodde var min livs kärlek och att det var han jag skulle leva tillsammans med resten av mitt liv. Men helt plötsligt så vändes allt upp och ner och ärligt talat så förstod jag ingenting. Efter fyra dagar hade jag flyttat ut från vår lägenhet som vi hade tillsammans och hade ingenstans att ta vägen förutom hem till mamma och pappa så länge, som jag är så tacksam för. Det jobbigaste just nu är att jag knappt fortfarande förstår någonting och allt jag vill ha är ett riktigt avslut på detta förhållandet så att man kan gå vidare på bästa sätt och kunna lägga detta förhållandet bakom mig.

Det som gör att jag mår så bra som jag gör beror mest på att jag vet att det kommer gå upp och ner ett tag nu och det är jag okej med. Det gör ingenting om jag gråter, skriker, ligger och slå i sängen, är arg eller känner mig övergiven, för att jag vet att det kommer att komma något bra ur detta. För varje nerslag gör dig endast starkare och det är något som du har med dig resten av livet. Även fast jag i vissa stunder mår rent ut sagt skit så känner jag att det var bäst att vi två gick skilda vägar, för det var inte meningen att det skulle vara vi två.

De 16 månaderna vi fick tillsammans har varit så otroligt bra och jag har varit extremt lycklig. Det jag framför allt har lärt mig i vårt förhållande är att tro på mig själv mer, att sikta så högt som jag vill och försöka nå de målen jag har i livet. Det var 16 fina och underbara månader tillsammans trots att det nu är över.

Tjugonionde april

Förstår inte hur man kan säga att man älskar någon och att man inte vill såra den personen men samtidigt hugga med en kniv tusen gånger i den personens hjärta.

29 april, 2015 16:57 | Texter

En jävla mardröm

De senaste dygnen har rent ut sagt varit som en jävla mardröm. Man liksom hoppas att man bara drömt allting som har hänt och att man ska vakna upp och inse att det var bara en dröm, men så är inte fallet i detta läget. Det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen och många tårar har fällts och jag känner mig otillräcklig i vissa lägen. Nu kommer all min energi och tid gå till min älskade pojkvän, min bästa vän som har det tuffast av oss alla. Det gör så ont i hela mitt hjärta att se honom mår så fruktansvärt dåligt och i vissa tillfällen vet jag inte vad jag ska göra eller säga. Man känner sig liksom helt tom. Det är en person som saknas i våra liv, en person som vi trodde skulle finnas ett bra tag till. Livet är så jävla orättvist.

25 mars, 2015 09:11 | Texter

Saknad.

När jag åker på vägarna och ner mot Malmö kommer minnerna upp från en av de hemskaste med även lyckligaste tiden i mitt liv upp. Jag minns de där vinkraftverken från den där gråa tiden då mycket bestod att åka och hälsa på Hampus i Lund på sjukhuset. Jag var endast fem år när han föddes men ändå minns jag just de där vinkraftverken och när vi åkte fram och tillbaka. Trots mina enbart fem år minns jag så otroligt mycket, hur lycklig jag var över att få bli moster och få hålla i en sådan liten bebis. Jag minns hur mycket han älskade B1 och B2. Framför allt minns jag en sommardag vid deras hus, att han och jag låg och lekte ute på gräsmattan med hans lilla spegel, ett minne som jag för alltid kommer att bära mig. 

Man minns även där tråkiga sakerna och de dåliga dagarna. Man minns sjukhuslukten, när man hälsade på han på sjukhuset och alla slangar han hade inkopplade. Han hann inte bli ett år och det kan fortfarande göra ont i mig. Men under den tiden han levde fick du så otroligt mycket kärlek och bringade så mycket lycka till hans familj. Och det är trots allt de lyckliga minnen som har satt djupare spår i mitt hjärta.

I år är det sex år sedan han försvann och jag tycker livet är så otroligt orättvist. För jag kan inte förstå varför man tar en människa som fortfarande är en bebis från jorden. En människa som inte har fått uppleva något och inte få leva över huvud taget. Det gör otroligt ont att tänka så men då och då kommer de tankarna fram. Varför det blev att just han, min älskade lilla pojke, försvann ifrån oss.

Du kommer alltid vara saknad, min älskade Hampus.

10 mars, 2015 18:41 | Texter