rebeccalowisa!

Kategori: Texter

23:12

Han ligger där bredvid mig i sängen och sover. Han ser så perfekt ut och hela jag bli fylld med lycka så fort jag kolla på honom. För han gör mig lyckligare än någonsin, han är den som fått mig att tro på äkta kärlek igen. Min älskade fina pojkvän. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på om det kan vara såhär bra, såhär enkelt och kännas såhär rätt. För det är sjukt hur rätt det känns tillsammans med han och hur fort han egentligen har fått mig att bli fullkomligt förälskad och kär. Allt ha gått så fort men det är han som jag vill leva hela mitt liv tillsammans med.
16 februari, 2014 23:13 | Texter

fjortonde februari

Kommer ihåg den där alla hjärtans dag så väl. Den dagen som förstörde mig. För tre år sedan. Och det är sår som aldrig kommer att gå ur. Kommer ihåg hur vi sitter där i den där soffan, som så många gånger förut och kollade på film och helt plötsligt bara hoppar jag till. Panikångest attack. Hjärtat gjorde så ont att jag trodde att det skulle explodera. Kände inte igen min kropp. Skrek. Grät. Hyperventilerade. Kände i just det ögonblicket, det blir nog bättre om jag dör.

- det finns många anledningar till varför jag hatar alla hjärtans dag.

14 februari, 2014 10:31 | Texter

Att leva med panikångest

 15 augusti 2013; Vid 17 års ålder drabbades jag av panikångest och det är bland det värsta jag varit med om. Jag var då en helt vanlig tjej som gick andra året på gymnasiet och jag trivdes verkligen med mitt liv. Under den hösten började ångesten sakta men säkert komma fram och jag ville inte längre till skolan, jag orkade inte ta mig upp ur sängen vissa dagar, orkade inte träffa kompisar, orkade inte med familjen och brevid allt detta så växte högen med plugg. En viss period försökte jag verkligen ta mig till skolan, men halvvägs så vände jag om och gick hem till min trygga säng igen, där ingen kunde påverka mig. Det var sedan i februari efter hösten, en kall måndagskväll som jag fick ett riktigt panikångestattack. Kunde knappt andas, såg suddigt, inbillade mig saker, var helt svimfärdig, ville gråta men kunde inte. Jag kände den kvällen att det inte var värt att leva längre, panikångesten hade den kvällen tagit över mitt liv helt och hållet.

 

Men det var efter den kvällen som allt blev bättre. Efter den kvällen berättade jag för mina närmsta vänner hur jag egentligen mådde, vad jag hade varit med om och från och med då blev allt mycket lättare. För då började dem förstår att vissa dagar var riktigt jobbiga för mig, men då stöttade dem mig och det var vare dem som jag fick tillbaka min livsglädje. Trots att om man har svårt att förstår hur någon mår med panikångest om man inte själv har det, så gjorde dem sitt bästa. Jag gjorde ett val, och jag kämpade mot min panikångest. Det var en svår kamp, och jobbig. Men jag lyckades på något sätt dra mig ur den och blev lyckligare än vad jag någonsin har varit.

 

Jag lever fortfarande med panikångest och vissa dagar vill jag bara ligga kvar i sängen, gråta och skrika ut allt jag har inom mig. Ibland drar jag bara täcket över huvudet och gömmer mig, för har man panikångest vet man inte vart man ska ta vägen. Och ibland väljer jag den vägen, att ligga kvar i sängen. Men allt oftare så gör jag inte det, för jag har insett att jag har ett val, ett val till att leva mitt liv precis så som jag vill och jag vill ta vara på exakt varenda sekund av mitt liv. För vi har bara ett.

 

Mitt i allt detta har jag haft tur, för jag hittade all min egna medicin i detta kaos. Jag hittade träningen, musiken och framför allt så hittade jag världens underbaraste vänner som ställde upp i vått och torrt som gör att jag skratta mig igenom dagarna. Och utan min underbara familj skulle jag aldrig klarat av allt detta, inte utan mina fantastiska systrar och deras barn. Jag har hittat min livsglädje och är lycklig. Men jag är fortfarande mänsklig, vissa dagar är fortfarande kaos men jag överlever.

11 februari, 2014 23:37 | Texter

+++

Man har en sådan där bra kväll med en utav sina närmsta. Då man pratar om allt och ingenting och lär känna varandra ännu mer än innan. Under kvällen stöter man på han, han som en gång krossade ens hjärta så brutalt. I det ögonblicket visar man inte en känsla, utan man fortsätter som om att det var vilken person som helst. Det är sen när man är ensam, mitt i natten som man börjar fundera. Fundera på hur det var när man va med han, man kommer ihåg smärtan man kände när allt var över. Man spelar liksom hela den tiden på snabbspolning i hjärnan. Och till sist så insåg jag, att vi var inte de där pusselbitarna som passade tillsammans. Även fast vi båda ville.

8 februari, 2014 03:25 | Texter

19:13

När man inte kan sluta tänka på annat än han. När man då och då kan känna lukten av honom och man blir då så¨himla lycklig. När man inte vill annat än att vara med honom varenda lediga sekund. När bland det bästa man vet är att få somna och vakna brevid honom. Då är man nog lite jävla kär.

3 februari, 2014 18:13 | Texter

Om att älska

Tänk så mycket kärlek som går förlorad. Alla kyssar som aldrig kommer och alla gånger man lägger sig så ensam istället för att lägga sig ihop. Tänk så mycket kärlek vi har inom oss och tänk hur lite av den vissa delar med sig av. Tänk om alla skulle våga göra det man aldrig annars brukar. Kanske skulle allt det som aldrig händer hända.

 - Michaela Forni

31 januari, 2014 05:36 | Texter

06:25

Jag har aldrig förut varit såhär rädd för att bli kär.

23 januari, 2014 04:25 | Texter

En, det finns en.

29 oktober 2013 - Ett år sedan sist, ett år sedan jag senast såg dig i verkligheten. Då var det ungefär två år sedan, två år sedan vi hade avslutat allt vi hade och det gjorde fortfarande ont att se dig, säga hej och veta att du gått vidare med ditt liv. Då gjorde det så ont att tänka på dig, för då var du han med stort h, han som hade mitt hjärta, han jag delade allt med, han jag planerade en framtid tillsammans med. Helt enkelt han som var min drömprins. Sedan gick både hjärtat och kroppen i tusen bitar, och det var först då, för någon dag sedan, jag insåg att jag fortfarande inte är hel, en del saknas.

 

För någon dag sedan, så gick du där och såg sådär perfekt ut som du alltid gör i mina ögon. Hade själv bråttom så nästan sprang men hann ändå se i ögonvrån att du kollade, på ett sätt jag älskar. Det var då, första gången på tre år jag såg dig utan att känna det där sönderslitna hjärtat, jag kände mig glad och stolt. Stolt över att gått vidare och ha ett liv, ett liv du inte längre existerar i.

 

Sedan, tretton minuter senare få jag reda på att du sitter i rummet jämte. Fick panik, hjärtat bultade, och jag insåg hur mycket jag saknar dig. Din hjälpsamhet, din godhet, ditt förtroende, dina kramar, dina alltid perfekta ord. Fram för allt insåg jag att jag saknar att jag höra de där tre magiska orden.

 För med dig var allt så verkligt.

 

På tretton minuter ändrades allt om dig, och om mig själv. Fast jag egentligen inte vill erkänna det, så saknar jag dig. Mer än vad jag någonsin hade kunnat tro. En del att mitt hjärta kommer alltid att tillhöra dig.

22 januari, 2014 13:37 | Texter

01:18

Händer som flätas samman. Kroppar som trycks mot varandra. Läppar som söker efter varandras. Allt är så enkelt när jag är med dig. Som om att omvärlden inte existera. Så förbjudet, men det känns så jävla rätt.  Vilken jävla sits jag satt mig själv i.

 

18 januari, 2014 00:18 | Texter